det är första gången på länge jag plockar fram min kamera, man skulle kunna säga i brist på annat, men jag menar det inte nedlåtande, bristen är viktig för känslan av begär. genom fönstret fotograferar jag en bit tyg i gredelin som hänger på tvättlinan utanför. i glaset är en sorts reva, bilden blir otillräckligt, jag menar imperfekt, konkav, konvex, skitsamma. Förvrängd. Revan får mig att längta efter det skeva, och jag gör som jag gör ibland, smörjer linsen med mitt eget saliv
verkligheten består av olika delar, och resultatet av ens medierande beror på vilken del man medierar. man kan förändra verkligheten, eller det man ser verkligheten genom, eller så kan man förändra hur man föreställer sig den i efterhand. En iscensatt bild; en förändrad lins; det som adderas när man redigerar
kanske kan man inte alltid styra det, vilken del man väljer. Vid revan i glaset kände jag mig säker på vad som gjorde att bilden blev som den blev. Men finns det inte alltid saker i förgrunden? som förändrar hur vi ser? Glas är sådant som ligger mellan oss och verkligheten som syns, men vad händer med allt det som ligger mellan oss och verkligheten som inte syns? hur förhåller vi oss till det? Jag drar inga generella slutsatser efter att bilden förändrats av revan, för jag vet att det är glaset och inte verkligheten, jag kan dra den slutsatsen. Men om jag inte ser? om jag inte ser det som gör att jag ser på ett visst sätt, vad gör det med min bild av hur min perception fungerar? min bild av hur jag ser. vad gör det med min bild av verkligheten
ibland känns det som att allt jag rör vid ramlar, som att alla riktningar jag cyklar är i motvind